Nu tänker jag berätta om en händelse som hände för inte alltför länge sedan. En händelse som gjorde att jag blev tvungen att börja med en medicin som heter Olanzapin. Äter den varje kväll nu mer.
Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det hela hände under en vecka. Det var så att jag behövde boka tvättid samt gå ut med 3st soppåsar. Problemet var bara att jag sköt upp det hela närmare en vecka, och jag förstod inte varför. Så fort jag började tänka tanken på att lämna lägenheten slogs jag av oro och dåligt mående. Mina tankar snurrade runt, runt hela tiden. Kom sedan fram till bekymret att jag hade 3 soppåsar. Kändes för lite att gå med 1 påse, för mycket med 3 och lagomt med 2. Så jag kunde inte under några omständigheter som helst gå ut med någon av dom. Alltmer eftersom dagarna gick mådde jag sämre och sämre – grät för lite och ingenting. Funderade ganska hårt över vad folk tyckte och tänkte om mig. Vågade inte gå ut, inte ens för att boka tvättid, pga att jag var livrädd över att visa mig för folk – livrädd över vad de tänkte om mig. Jag smällde av för lite och ingenting, var så oerhört lättirriterad. Nånstans förstod jag att detta inte var ett okej tillstånd. Ringde förskräckt min pojkvän och förklarade läget med gråten i halsen. Ringde sedan min mamma. Hon sa åt mig att ringa min sjuksköterska på en gång och förklara läget. Det samtalet slutade med att Olanzapin blev utskrivet åt mig, och jag blev tillsagd att påbörja den medicineringen på en gång.
Först idag, när jag var hos min nya kurator, fick jag förklarat för mig att ”du mådde jättedåligt då! Väldigt, VÄLDIGT dåligt. Du var psykotisk. Men kom ihåg att du är inte där i dagens läge. Trilla inte tillbaka dit, tänk inte på det, tänk framåt.”. Började nästan gråta när jag satt och förklarade hur jag mådde, hur jag tänkte och vad som skedde under den där veckan. Usch.
Ja, som ni märker är jag faktiskt som en öppen bok. Du som läser detta, jag kräver inte att du ska förstå. Jag vill bara skriva av mig. Det lättar mina tankar en aning.
Överlag så var samtalet med kuratorn bra, idag. Pratade ca 1h 40min. Hon nämnde att det finns olika aktiviteter för ‘såna som mig’. Exempelvis nån slags aktivitet där man samlas och lagar mat tillsammans osv. Hon nämnde även ett ställe som heter Kristinegården(?). Tydligen var det nån aktivitet där man var ett gäng och fixar till en segelbåt.
Hon nämnde dessa aktiviteter för mig pga att hon tycker jag borde göra nåt på dagarna, eftersom det i längden inte gör mig bra att göra ingenting. Men jag vet inte jag. Det här med att göra ingenting är jag ganska bra på. Mår inte dåligt av att bara ta det lugnt.
Ikväll däremot, ska jag på bilbingo igen. Andra gången denna vecka. Jag tycker det är trevligt faktiskt.
Utöver det långa samtalet vi hade i dag, fick jag med mig 3 olika frågeformulär som jag ska fylla i lagom tills dess vi ska ses igen, den 18 September. 3 dagar efter min sjukskrivning har gått ut dvs.
Imorgon har jag telefontid med min överläkare, mellan 09.00-10.00. Undrar vad han har på hjärtat då?
Sen på måndag ska jag ringa försäkringskassan angående om jag vill träffa henne ensam först innan vi ska ha det stora mötet med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och läkare. Gruvar mig lite inför det hela, men känner ändå att jag på något vis börjar bli redo för någon typ av sysselsättning.
Tills vidare – hörs, hej.
Sandruew 