Varför lämnar jag sängen ens en gång för?

Ja, jag har ju klivit upp iaf och även duschat, idag. Nu då?
Vad gör jag mig redo för dagen för egentligen? Jag har ingenting att göra. Inga måsten. Inget att se fram emot. Så känns det i alla fall. Oerhört energislukande känsla det där. Känslan över att det nästan är onödigt att jag ens lämnar sängen på morgonen.
Men samtidigt vet jag ju att jag behöver kliva upp, jag behöver försöka göra saker – inte bara för att få tiden att gå, utan för att jag annars skulle säcka ihop totalt – må ännu värre/sämre osv. Det sämsta med det hela är ju ändå att jag är så oerhört fantasilös. Jag har jättemycket tid till att ägna mig åt nånting, men det är bara det att jag tydligen inte har någon hobby. Kolla på serier och lyssna på musik räknas definitivt inte som något göra. Om jag ändå bara kunde fastna för nånting att göra..

Aja, det där är lite utav det som snurrar i min skalle just nu idag.

Igår kollade jag och hjärtat på film i alla fall. ”Don’t be afraid of the dark” hette filmen. Spoilalert! – Den var lite småläskig, tills man fick se varelserna. Då blev den ganska jävla töntig.

Nä, nu blir det lite mer tv och vänta på att karln min ska komma hem.

Tills vidare – hörs, hej.

Mental breakdown / Apatisk.

Känner viss press på mig att skriva om nånting intressant, med tanke på hur många som kollade in på min blogg då jag berättade lite om mitt psykotiska tillstånd.

Hm, funderar ganska hårt på vad mer jag kan berätta om min sjukskrivning och allt som kretsar/kretsat kring den.

Kan ju börja med att tala om att jag har varit sjukskriven sedan den 30 December 2011, och är fortfarande sjukskriven. Blev akut-sjukskriven då. Jag kallar det att jag fick ett ‘mental breakdown’. Vet inte riktigt hur jag kortfattat ska beskriva det som annars.

Minns så väl hur mamma tvingade mig till läkaren, för det enda jag gjorde var att gråta.. gråta, och sitta helt stilla – helt i min egna värld, nedstämd till 100%. Klarade inte ens av att göra min sista dag på jobbet..
Minns att hon följde med till läkaren och fick svara på alla frågor som var menade till mig; för jag kunde inte besvara en enda. Satt bara och grät, och när jag inte grät så var jag något de kallar för ‘apatisk‘. Satt bara och kollade in i väggen brevid läkarens huvud. Sneglade på mamma emellanåt. Det var en hemskt obehaglig känsla. Kändes som livet tagit slut, att jag inte hade nån mening alls med livet, att allt var hopplöst. Men jag kunde inte sätta ord på nånting..
Sedan kom stressen. Stressen över att jag ‘bara’ blev sjukskriven 2 veckor. Förstod inte alls hur jag på något sätt skulle hinna må bra och kunna vara glad inom 2 veckor.

Och på den vägen är det. Sjukskrivningen har resulterat i diverse olika möten med kuratorer, psykologer, läkare och överläkare. Telefonkontakter hit och dit med försäkringskassa och sjuksköterska. Och sjukskrivningen har bara blivit förlängd ännu mer. Allt tar sån jäkla tid. Det har snart gått ett helt år utan att det sitter en diagnos på mig, som dom håller på att utreda. Först i torsdags fick jag frågeformulär som jag fick fylla i. Fyllde i dem igår. Det var frågeformulär som handlade om Bipolär sjukdom & ADHD/ADD. På mötet i torsdags med min nya kurator, fick jag förklarat för mig att jag förmodligen är en Bipolär typ 1. Har inte hunnit läsa mig till vad det innebär än. Det får bli dagens to-do, tror jag.

Sen det här om ADHD/ADD. Det är inte ADHD de tror att jag har, utan kanske möjligen ADD. Det är, som jag har förstått, samma sak som ADHD men utan hyperaktiviteten. För jag är allt annat än hyper. Förutom ibland då jag gör allt på en och samma gång i en himla fart. Har svårt för att komma igång, men när jag väl gör det så märks det!

Så, det var lite bakgrundshistoria om det hela, plus lite ny info.

Och åter igen; jag kräver inte att du som läser ska förstå eller nånting. Jag vill bara skriva av mig.

Tills vidare – hörs, hej.