Läkarbesök idag. Arbetsprövningsmöte imorrn.

Har nyss varit på möte med ‘min’ överläkare. Vi diskutera medicinerna som jag äter, och jag berättade om min fruktansvärda viktuppgång sedan jag började med olanzapin. Hela 15kg har jag gått upp sedan jag började med den medicinen sommaren 2012. Eller jag vet inte helt säkert om det bara är på grund utav den, kan även vara kombon olanzapin + lamotrigin.

I vilket fall blev det sagt att jag ska fortsätta med olanzapin minst 6 månader (!) till. Detta på grund utav, som jag förstog det hela, att det ska stabiliseras.

Vad mer blev sagt. Jo just det, jag berättade om spottkörtelskristallen jag fick för några veckor sedan. Det började med extrem huvudvärk, sedan började det göra ont på käkbenet och en bit ner, från hakan bak till örat. Sedan svullnade det hela upp, såg jättemysko ut! Ringde då sjukvårdsupplysningen och hon förklara att det var just spottkörtelskristall jag fått pga mina mediciner. Kul – not so much. Men fick rådet att suga på en citron och massera lätt på området som var svullet. Tack vare de tipsen gick det över på en dag. Skönt.

För några veckor sedan var jag i Backe och hälsade på familj och vänner (det var även då det där med kristallgrejen hände). Under tiden jag var där tog olanzapin-medicinen slut. Jag tänkte inte mer på det, skulle ju träffa överläkaren på måndagen efter. Alltså ca en vecka efter medicinen tog slut. På söndagen innan måndagen jag skulle träffa läkaren började jag må jättekonstigt, grät och hade ångest och grejer. Hade haft konstant huvudvärk några dagar och kände mig orkeslös. När jag vaknade på måndagen ringde en dam och talade om att min överläkare var sjuk och ställde in mötet. Hon frågade då om jag behövde nytt recept på nånting, och jag berättade att jag behövde nytt på olanzapin. Och herregud vilken tur att jag gjorde det!
Mådde piss den måndagen. Illamående, yrsel, skakningar, orkeslöshet och ett konstant gråtande pga extrem ångest. Alla biverkningar man kan tänka sig pga att en medicin tagit tvärslut. Enda biverkningen utav det som jag inte fick var nog kräkningar. Tur det iaf!

Eftersom det blev så akut-nödvändigt med medicinen ringde jag runt efter skjuts eftersom jag verkligen inte orkade gå till apoteket, var helt skakis. Fick tillslut tag i en vän som kom till undsättning! Det är jag himlarns tacksam för!

Ja. Vad mer kan jag berätta..? Hm.. Jo, imorrn ska jag på möte ang. min arbetsprövningsplats. Är väldigt nervös inför det hela! Och dessutom börjar jag bli förkyld.. kul.. Har ont i halsen och känner mig inte på topp. Men hur jag än mår ska jag ta mig dit, för det är på tiden att det blir av!

I helgen har jag varit i Säfsen med hjärtat och två kompisar. Vi badade badtunna, åt jättegod mat, lyssnade på trubadur och hade det allmänt jättebra och trevligt. Mysigt också för den delen! Vi hade en jättefin stuga dessutom, med bastu och allt. Jag bastade dock inte. Det räckte med att jag hade bastat på fredagen hemma hos en utav de två kompisarna.

Blev mycket text nu känner jag, och det blev en massa babbel. Hoppas ni förstår det jag skriver i alla fall.

Tills vidare – hörs, hej!

” Kod för att importera min blogg till Nattstad: 8867636840  ”

They don’t realize how quickly your mind is racing.

Jag satt inte som ett trött UFO hos överläkaren. Fick energi från INGENSTANS och pratade på som bara den, om allt och inget – men kunde inte besvara hans frågor riktigt pga att mina tankar var som på ett rullband, och jag kunde inte fånga en enda av dom..! Gick inte alls att tänka tillbaka på hur jag tänkte när jag mådde annorlunda/dåligt. Tyckte överläkaren ställde knepiga frågor. Kändes nästan som att det var en annan person han pratade om, för just då och där när jag satt framför honom kunde jag inte för mitt liv tro att jag skulle kunna må dåligt igen. Kände bara för att vifta bort allt och knata därifrån.

Men nånstans vet jag ju att detta kanske tillhör min sjukdomsgrej..? Jag blir onormalt uppåt ibland. Men, detta kan ju även vara mitt ‘normala mående’ också? Det är ju ingen som vet exakt.

Han ställde en allvarlig fråga när jag prata om hur jag inte hade gjort nånting alls i tisdags, och att jag sedan på onsdagen gjorde allt möjligt! Motionerade, städade, diskade, dammsög, rensa avlopp, lagade mat och sådär..!
Höll på o garva honom rakt upp i ansiktet när jag fick den där allvarliga frågan. Men jag hade såklart ett ärligt och snabbt svar. Frågan löd såhär; ”Tar du droger?”. Ni som känner mig och vet nånting om min bakgrund, borde veta hur jävla emot droger jag är!

Ja. Själva besöket resulterade i förlängd sjukskrivning till och med den 21/10-12, om jag nu inte minns helt fel. Och så ska jag höja dosen Olanzapin, till 2 tabletter. 1 på morgonen, och en på kvällen. Just ja, blir besök hos honom igen den 12:de oktober.

Tills vidare – hörs, hej!

Mina mediciner.

Tänkte prata lite om mina mediciner idag. Vilka jag tar, varför och när.

Lamotrigin 25mg – 2 tabl. på morgon & 2 tabl. på kvällen.
Det är både en epilepsimedicin och medicin för bipolär sjukdom (stämningsstabiliserande). Jag tar den pga. att dom misstänker att jag har bipolär sjukdom typ 1, pga. mitt svängande humör. Men utredningen angående det är inte klar än. Precis under perioden när jag har varit tvungen att höja dosen lamotrigin har jag varit oerhört lättretlig. Smällt av för lite och ingenting. Det har såklart gått ut på mina närmaste, och det ber jag så hemskt mycket om ursäkt för. Utöver det tycker jag att medicinen funkat relativt okej för min del. Vissa dagar tycker jag den är jättebra, andra dagar förstår jag inte på en fläck vad den gör mig för nytta. Så det ska jag ta upp med min överläkare nu när jag träffar honom på fredag. Jag har alltså väldigt lätt för att bli nedstämd, det är därför jag inte tycker den fungerar som den ska.

Atarax 25mg – 1 tabl. på kvällen, max 4/dag.
För att dämpa oro & ångest. Det är i grund och botten en allergimedicin, och den är inte beroendeframkallande. Jag har fått ordination på att ta en sån tablett varje kväll för att få kunna sova ostört. Och hittills har den funkat jättebra. Det är bara några enstaka nätter jag inte får sova okej när jag tagit den tabletten. Förut hade jag oerhört svårt för att somna – kunde ibland va vaken hela nätter pga. att sömnen inte infann sig, eller för att jag drömde horribla mardrömmar.
Sen att det är en kanonmedicin att ta när man känner att ångest eller oro påverkar en för mycket, gör saken bara bättre. Den har tagit bort ångestattacker för mig förut, vilket är oerhört skönt.

Olanzapin 5mg – 1 tabl. på kvällen. Förut 2st.
Ja, lilla kära olanzapin-medicinen drog ur mig ur ett psykotiskt tillstånd. Och sedan den incidenten har jag fått fortsätta äta den. Minskad dos från 2 tabl. till bara 1 dock. Den medicinen tillhör läkemedelsgruppen antipsykotika. Låter skrämmande läskigt, eller hur? Det tycker jag i alla fall. Kan inte egentligen förstå att jag var såpass sjuk vid ett tillfälle att jag var tvungen o börja med den medicinen. Det jag heller inte förstår är varför jag måste fortsätta äta den..? Är dom rädd för att jag ska hamna i en psykos igen? Och isåfall, varför har dom inte sagt nånting till mig? Ja, jag har då inte fått höra nånting om detta med min psykos – ingen som suttit ner och pratat med mig om varför jag mådde som jag mådde då, varför jag fick börja med akut-medicinering mot det hela osv. Jag vet ingenting, känns det som. Det enda jag vet är att jag är jävligt tacksam för medicinen. Jag trodde jag höll på o bli tokig. Har ju skrivit ett helt inlägg om psykosen förut. Tror dock att jag förklarat det hela väldigt dåligt. Men är det någon som funderar nånting – skriv en kommentar.

Utöver de där medicinerna tar jag även B12– och folsyratabletter. B12:en varje dag, och folsyran varannan. Har kronisk brist på de, och läkarna vet inte varför. Det dom däremot har missat att fråga mig är om jag har släktingar med denna brist. Och svaret är JA. Det finns i släkten. Men somsagt, läkarna har inte brytt sig om att fråga mig om det. Knäppt.

Tills vidare – hörs, hej.

Glömsk, babblig och tom på ord.

Egentligen har jag hur mycket som helst att berätta, skriva och prata om. Men orden försvinner för mig ibland. Typ som nu. Känner ett starkt behov av att få skriva av mig, men jag vet helt enkelt inte vart jag ska börja nånstans. Det brukar ofta resultera i en salig babblig och osammanhängade text.
Samtidigt som jag vill få ur mig så mycket som möjligt, ligger det en gnagande tanke i bakhuvvet om att jag kanske delar med mig av mig själv för mycket. Att jag skriver ointressanta saker. Men yet again – vet bara om att jag har 1 återkommande läsare, och det är min kära släkting och fruga Emelie, som jag tycker oerhört väldigt jävla mycket om! Och med tanke på att jag i alla fall har 1 läsare, känner jag för att försöka skriva så mycket jag bara kan. Och orkar. Jag vill ju gärna heller inte att det ska bli som ett tvång att jag skriver. Det var inte därför jag skaffade en blogg – att känna press & stress på att jag MÅSTE skriva. Nej nej, detta är bara för min egen del, och för min släkting som vill ha lite uppdateringar på hur det går med mitt liv och allt som snurrar runt mig just nu.

Ja, vad babbligt det blev nu här i början på detta inlägg. Men det skit man väl i?

Idag har jag varit hos ‘kotknäckarn’ för andra gången. Var ett väldigt kort besök där, kan inte ha tagit mer än 10 minuter. Och det ska människan ha 380 spänn för? Sjukt. Men, vad vet jag, den lilla tiden kanske är värd den summan pengar? Kändes i alla fall okej och någorlunda skönt när knäckningarna och massagen var över. Eller ja, massagen var väl härlig just när den pågick då. Haha. Åh, va knövligt jag formulerar mig just nu känner jag. Hoppas jag skriver någorlunda utförligt i alla fall? Om inte, skriv en kommentar om du undrar över något.

På tal om kommentarer. Det råkar inte finnas någon som läser min blogg och har några tankar/funderingar/frågor som ligger och snurrar nånstans? Ta och skriv isåfall. Det skulle verkligen uppskattas. Inget tvång dock. Men det skulle vara trevligt.

En grej som hände idag är jag fortfarande chockad och förvånad över. Jag glömde ta medicinerna i morse! Eller ja, i förmiddags (vaknade kl.11.00). Det var alltså lamotrigin, B12 och folsyran jag missade. Fick ta alltihopa tillsammans med kvällsmedicinen nu kl.20.00.

På tal om medicin. Är det kanske någon som vill veta exakt vad jag tar? Och kanske vill att jag skriver en kort bit om allihopa, samt när jag ska ta dom och varför? Släng in en kommentar då vetja! Fast, mest troligt är att jag kommer skriva om det även fast ingen kommenterar. Men det skulle ju somsagt hjälpa motivationen oerhört mycket om någon var intresserad av det hela.

Eftersom jag är jättedålig på att runda av inlägg, slutar jag med standardfrasen; Tills vidare – hörs, hej!

Lastbilsdag, samt medicinprat.

Hallådär. Idag är jag med pojkvännen när han jobbar. Jag åker med i en lastbil som transporterar bilar (upp till 11st, om jag inte minns fel). Är just nu vid en kyrka, och han fixar med lasten.

På morgonkvisten ringde min överläkare som bestämt. Han sa åt mig att höja medicinen Lamotrigin till 4 tabletter per dag, istället för bara 3. Så från och med idag måste jag vara uppmärksam igen på ifall jag får utslag pga medicinen. Blev så förra gången när jag käkade 4 såna per dag nämligen.
Utöver pratet om medicin, blev det en bokad tid hos honom. Fredagen den 7 ska jag dit, kl. 11.00.

Senare idag ska jag försöka hinna ta ut mitt paket som kommit från lager157. Har beställt/köpt 2 par jeans därifrån. Hoppas jag kan ha dom bara, så att storleken inte blev helt fel.

Och ikväll tänkte jag att jag ska ta itu med häftena jag fick utav kuratorn igår. Det är frågeformulär ang. bipolär & add, och nåt mer papper..

Tills vidare – hörs, hej!

20120831-135724.jpg

Psykotisk.

Nu tänker jag berätta om en händelse som hände för inte alltför länge sedan. En händelse som gjorde att jag blev tvungen att börja med en medicin som heter Olanzapin. Äter den varje kväll nu mer.

Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det hela hände under en vecka. Det var så att jag behövde boka tvättid samt gå ut med 3st soppåsar. Problemet var bara att jag sköt upp det hela närmare en vecka, och jag förstod inte varför. Så fort jag började tänka tanken på att lämna lägenheten slogs jag av oro och dåligt mående. Mina tankar snurrade runt, runt hela tiden. Kom sedan fram till bekymret att jag hade 3 soppåsar. Kändes för lite att gå med 1 påse, för mycket med 3 och lagomt med 2. Så jag kunde inte under några omständigheter som helst gå ut med någon av dom. Alltmer eftersom dagarna gick mådde jag sämre och sämre – grät för lite och ingenting. Funderade ganska hårt över vad folk tyckte och tänkte om mig. Vågade inte gå ut, inte ens för att boka tvättid, pga att jag var livrädd över att visa mig för folk – livrädd över vad de tänkte om mig. Jag smällde av för lite och ingenting, var så oerhört lättirriterad. Nånstans förstod jag att detta inte var ett okej tillstånd. Ringde förskräckt min pojkvän och förklarade läget med gråten i halsen. Ringde sedan min mamma. Hon sa åt mig att ringa min sjuksköterska på en gång och förklara läget. Det samtalet slutade med att Olanzapin blev utskrivet åt mig, och jag blev tillsagd att påbörja den medicineringen på en gång.

Först idag, när jag var hos min nya kurator, fick jag förklarat för mig att ”du mådde jättedåligt då! Väldigt, VÄLDIGT dåligt. Du var psykotisk. Men kom ihåg att du är inte där i dagens läge. Trilla inte tillbaka dit, tänk inte på det, tänk framåt.”. Började nästan gråta när jag satt och förklarade hur jag mådde, hur jag tänkte och vad som skedde under den där veckan. Usch.

Ja, som ni märker är jag faktiskt som en öppen bok. Du som läser detta, jag kräver inte att du ska förstå. Jag vill bara skriva av mig. Det lättar mina tankar en aning.

Överlag så var samtalet med kuratorn bra, idag. Pratade ca 1h 40min. Hon nämnde att det finns olika aktiviteter för ‘såna som mig’. Exempelvis nån slags aktivitet där man samlas och lagar mat tillsammans osv. Hon nämnde även ett ställe som heter Kristinegården(?). Tydligen var det nån aktivitet där man var ett gäng och fixar till en segelbåt.
Hon nämnde dessa aktiviteter för mig pga att hon tycker jag borde göra nåt på dagarna, eftersom det i längden inte gör mig bra att göra ingenting. Men jag vet inte jag. Det här med att göra ingenting är jag ganska bra på. Mår inte dåligt av att bara ta det lugnt.

Ikväll däremot, ska jag på bilbingo igen. Andra gången denna vecka. Jag tycker det är trevligt faktiskt.

Utöver det långa samtalet vi hade i dag, fick jag med mig 3 olika frågeformulär som jag ska fylla i lagom tills dess vi ska ses igen, den 18 September. 3 dagar efter min sjukskrivning har gått ut dvs.

Imorgon har jag telefontid med min överläkare, mellan 09.00-10.00. Undrar vad han har på hjärtat då?
Sen på måndag ska jag ringa försäkringskassan angående om jag vill träffa henne ensam först innan vi ska ha det stora mötet med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och läkare. Gruvar mig lite inför det hela, men känner ändå att jag på något vis börjar bli redo för någon typ av sysselsättning.

Tills vidare – hörs, hej.