Positiv!

Jag är så glad egentligen! Har inte känt mig deppad på ett bra tag nu. Och tanken på att snart få en sysselsättning ger mig positiva känslor, och inte direkt magonta och nervositet på ett negativt sätt. Känns överlag skönt.

Och imorrn kommer min gos hem! Så jäkla glad över det! 🙂

Imorrn ska jag på möte med överläkaren, igen, kl.10.00. Vet inte riktigt vad det mötet går ut på. Återstår att se.

På tal om nånting annat så ringde min kontakt på försäkringskassan igår. Hon svamla en massa – uppfattade bara att jag ska få hem ett brev som jag ska skriva under på ang. nåt medgivande, och att hon ska ringa mig framöver. Hon pratade om arbetsförmedlingen också, men jag fattade inte riktigt vad hon menade.

Anyhow. Veckan har varit bra hittills 🙂 Kristinegården i måndags + gym, tisdagen bestod av gym + fotografering av en vän, onsdagen bestod av marknaden med några bekanta, och dagen idag har bestått av total slöhet! Haha.

Igår lagade jag mat för första gången på veckan också :p har levt på mackor överlag denna vecka. Men maten igår räcker gott o väl ända tills imorrn! Skönt o slippa tänka på matlagning ändå.

Förutom att lata mig idag, har jag målat naglarna samt diskat. Givande? Nja.

För dagen började jag med några piller som ska få mig att gå ner i vikt också. Är spänd, nervös och förväntansfull..! Ska väga mig på söndag och kolla om de ger resultat på så kort tid.

Just ja – jag har även vigt in min nya plånbok. Dvs, jag har proppat den full med saker, kort & grejs som jag hade i den gamla. Hoppas jag satte allt på rätt plats så det inte känns totalt vilse i nya plånkan, haha! ;p

Nä, nu ska jag snart göra mig redo för sängen. Ska ju upp tidigt imorrn! Har sovit till ca 11.30 nästan varje dag denna vecka, och imorrn ska jag vara hos läkarn 10.00 lixom.

Tills vidare – hörs, hej!

Tusen tankar och positivt inställd!

Hatar att min hjärna tydligen älskar att oroas och stressas upp i lång förväg innan en händelse sker. Lät det komplicerat? Jag menar alltså det här med min framtid, eller hur jag ska förklara det som. Jag ska ha, som jag nämnt tidigare, ett ‘stort möte’ med försäkringskassan, överläkare och arbetsförmedlingen. På det mötet ska det pratas om vad jag skulle kunna få för sysselsättning. Arbetsträning tror jag att dom kallar det. Och det hela låter positivt. Jag är positivt inställd på att få nånting att göra, en anledning för att kliva upp och möta dagen. Men det jag bekymrar mig över är ifall det blir nånting som är långt bort. Jag vet inte hur bussarna går, om det nu skulle bli för långt gångavstånd till stället jag kanske får vara på. Haha, kanske låter jättemesigt och konstigt. Men jag oroar mig verkligen för detta.

Och skulle det nu bli en arbetsträningsplats här i krokarna så står det bara mellan två ställen; ett dagis och en kiosk/pizzeria. Och det vet man ju inte om det finns plats för en sån som mig där.

Skulle jag ens passa som dagisfröken? Skulle jag klara av ett arbete som kassörska igen? Kommer jag komma ihåg saker som jag lär mig på det framtida ‘jobbet’? Eller kommer allt rasera, sakta men säkert, precis som förra gången?
Ja, somsagt. Det snurrar miljoner tankar i mitt huvud ang. detta. Kan inte ens sätta ord på allt. Det skulle bli en bok av det hela då! Haha.

Skriver allt detta med lite små ”haha” överallt, för just idag är jag glad! Helt utan anledning dessutom! Känns skönt. Var ett tag sedan jag kände mig riktigt glad. Det hela började igår, när jag kände att jag hade gjort nånting vettigt. Jag städade, lagade mat och var ut på en promenad! Heja mig!

Ja, jag ville bara lätta mitt hjärta om detta.

Tills vidare – hörs, hej!

Psykotisk.

Nu tänker jag berätta om en händelse som hände för inte alltför länge sedan. En händelse som gjorde att jag blev tvungen att börja med en medicin som heter Olanzapin. Äter den varje kväll nu mer.

Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det hela hände under en vecka. Det var så att jag behövde boka tvättid samt gå ut med 3st soppåsar. Problemet var bara att jag sköt upp det hela närmare en vecka, och jag förstod inte varför. Så fort jag började tänka tanken på att lämna lägenheten slogs jag av oro och dåligt mående. Mina tankar snurrade runt, runt hela tiden. Kom sedan fram till bekymret att jag hade 3 soppåsar. Kändes för lite att gå med 1 påse, för mycket med 3 och lagomt med 2. Så jag kunde inte under några omständigheter som helst gå ut med någon av dom. Alltmer eftersom dagarna gick mådde jag sämre och sämre – grät för lite och ingenting. Funderade ganska hårt över vad folk tyckte och tänkte om mig. Vågade inte gå ut, inte ens för att boka tvättid, pga att jag var livrädd över att visa mig för folk – livrädd över vad de tänkte om mig. Jag smällde av för lite och ingenting, var så oerhört lättirriterad. Nånstans förstod jag att detta inte var ett okej tillstånd. Ringde förskräckt min pojkvän och förklarade läget med gråten i halsen. Ringde sedan min mamma. Hon sa åt mig att ringa min sjuksköterska på en gång och förklara läget. Det samtalet slutade med att Olanzapin blev utskrivet åt mig, och jag blev tillsagd att påbörja den medicineringen på en gång.

Först idag, när jag var hos min nya kurator, fick jag förklarat för mig att ”du mådde jättedåligt då! Väldigt, VÄLDIGT dåligt. Du var psykotisk. Men kom ihåg att du är inte där i dagens läge. Trilla inte tillbaka dit, tänk inte på det, tänk framåt.”. Började nästan gråta när jag satt och förklarade hur jag mådde, hur jag tänkte och vad som skedde under den där veckan. Usch.

Ja, som ni märker är jag faktiskt som en öppen bok. Du som läser detta, jag kräver inte att du ska förstå. Jag vill bara skriva av mig. Det lättar mina tankar en aning.

Överlag så var samtalet med kuratorn bra, idag. Pratade ca 1h 40min. Hon nämnde att det finns olika aktiviteter för ‘såna som mig’. Exempelvis nån slags aktivitet där man samlas och lagar mat tillsammans osv. Hon nämnde även ett ställe som heter Kristinegården(?). Tydligen var det nån aktivitet där man var ett gäng och fixar till en segelbåt.
Hon nämnde dessa aktiviteter för mig pga att hon tycker jag borde göra nåt på dagarna, eftersom det i längden inte gör mig bra att göra ingenting. Men jag vet inte jag. Det här med att göra ingenting är jag ganska bra på. Mår inte dåligt av att bara ta det lugnt.

Ikväll däremot, ska jag på bilbingo igen. Andra gången denna vecka. Jag tycker det är trevligt faktiskt.

Utöver det långa samtalet vi hade i dag, fick jag med mig 3 olika frågeformulär som jag ska fylla i lagom tills dess vi ska ses igen, den 18 September. 3 dagar efter min sjukskrivning har gått ut dvs.

Imorgon har jag telefontid med min överläkare, mellan 09.00-10.00. Undrar vad han har på hjärtat då?
Sen på måndag ska jag ringa försäkringskassan angående om jag vill träffa henne ensam först innan vi ska ha det stora mötet med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och läkare. Gruvar mig lite inför det hela, men känner ändå att jag på något vis börjar bli redo för någon typ av sysselsättning.

Tills vidare – hörs, hej.