Mina mediciner.

Tänkte prata lite om mina mediciner idag. Vilka jag tar, varför och när.

Lamotrigin 25mg – 2 tabl. på morgon & 2 tabl. på kvällen.
Det är både en epilepsimedicin och medicin för bipolär sjukdom (stämningsstabiliserande). Jag tar den pga. att dom misstänker att jag har bipolär sjukdom typ 1, pga. mitt svängande humör. Men utredningen angående det är inte klar än. Precis under perioden när jag har varit tvungen att höja dosen lamotrigin har jag varit oerhört lättretlig. Smällt av för lite och ingenting. Det har såklart gått ut på mina närmaste, och det ber jag så hemskt mycket om ursäkt för. Utöver det tycker jag att medicinen funkat relativt okej för min del. Vissa dagar tycker jag den är jättebra, andra dagar förstår jag inte på en fläck vad den gör mig för nytta. Så det ska jag ta upp med min överläkare nu när jag träffar honom på fredag. Jag har alltså väldigt lätt för att bli nedstämd, det är därför jag inte tycker den fungerar som den ska.

Atarax 25mg – 1 tabl. på kvällen, max 4/dag.
För att dämpa oro & ångest. Det är i grund och botten en allergimedicin, och den är inte beroendeframkallande. Jag har fått ordination på att ta en sån tablett varje kväll för att få kunna sova ostört. Och hittills har den funkat jättebra. Det är bara några enstaka nätter jag inte får sova okej när jag tagit den tabletten. Förut hade jag oerhört svårt för att somna – kunde ibland va vaken hela nätter pga. att sömnen inte infann sig, eller för att jag drömde horribla mardrömmar.
Sen att det är en kanonmedicin att ta när man känner att ångest eller oro påverkar en för mycket, gör saken bara bättre. Den har tagit bort ångestattacker för mig förut, vilket är oerhört skönt.

Olanzapin 5mg – 1 tabl. på kvällen. Förut 2st.
Ja, lilla kära olanzapin-medicinen drog ur mig ur ett psykotiskt tillstånd. Och sedan den incidenten har jag fått fortsätta äta den. Minskad dos från 2 tabl. till bara 1 dock. Den medicinen tillhör läkemedelsgruppen antipsykotika. Låter skrämmande läskigt, eller hur? Det tycker jag i alla fall. Kan inte egentligen förstå att jag var såpass sjuk vid ett tillfälle att jag var tvungen o börja med den medicinen. Det jag heller inte förstår är varför jag måste fortsätta äta den..? Är dom rädd för att jag ska hamna i en psykos igen? Och isåfall, varför har dom inte sagt nånting till mig? Ja, jag har då inte fått höra nånting om detta med min psykos – ingen som suttit ner och pratat med mig om varför jag mådde som jag mådde då, varför jag fick börja med akut-medicinering mot det hela osv. Jag vet ingenting, känns det som. Det enda jag vet är att jag är jävligt tacksam för medicinen. Jag trodde jag höll på o bli tokig. Har ju skrivit ett helt inlägg om psykosen förut. Tror dock att jag förklarat det hela väldigt dåligt. Men är det någon som funderar nånting – skriv en kommentar.

Utöver de där medicinerna tar jag även B12– och folsyratabletter. B12:en varje dag, och folsyran varannan. Har kronisk brist på de, och läkarna vet inte varför. Det dom däremot har missat att fråga mig är om jag har släktingar med denna brist. Och svaret är JA. Det finns i släkten. Men somsagt, läkarna har inte brytt sig om att fråga mig om det. Knäppt.

Tills vidare – hörs, hej.

Psykotisk.

Nu tänker jag berätta om en händelse som hände för inte alltför länge sedan. En händelse som gjorde att jag blev tvungen att börja med en medicin som heter Olanzapin. Äter den varje kväll nu mer.

Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det hela hände under en vecka. Det var så att jag behövde boka tvättid samt gå ut med 3st soppåsar. Problemet var bara att jag sköt upp det hela närmare en vecka, och jag förstod inte varför. Så fort jag började tänka tanken på att lämna lägenheten slogs jag av oro och dåligt mående. Mina tankar snurrade runt, runt hela tiden. Kom sedan fram till bekymret att jag hade 3 soppåsar. Kändes för lite att gå med 1 påse, för mycket med 3 och lagomt med 2. Så jag kunde inte under några omständigheter som helst gå ut med någon av dom. Alltmer eftersom dagarna gick mådde jag sämre och sämre – grät för lite och ingenting. Funderade ganska hårt över vad folk tyckte och tänkte om mig. Vågade inte gå ut, inte ens för att boka tvättid, pga att jag var livrädd över att visa mig för folk – livrädd över vad de tänkte om mig. Jag smällde av för lite och ingenting, var så oerhört lättirriterad. Nånstans förstod jag att detta inte var ett okej tillstånd. Ringde förskräckt min pojkvän och förklarade läget med gråten i halsen. Ringde sedan min mamma. Hon sa åt mig att ringa min sjuksköterska på en gång och förklara läget. Det samtalet slutade med att Olanzapin blev utskrivet åt mig, och jag blev tillsagd att påbörja den medicineringen på en gång.

Först idag, när jag var hos min nya kurator, fick jag förklarat för mig att ”du mådde jättedåligt då! Väldigt, VÄLDIGT dåligt. Du var psykotisk. Men kom ihåg att du är inte där i dagens läge. Trilla inte tillbaka dit, tänk inte på det, tänk framåt.”. Började nästan gråta när jag satt och förklarade hur jag mådde, hur jag tänkte och vad som skedde under den där veckan. Usch.

Ja, som ni märker är jag faktiskt som en öppen bok. Du som läser detta, jag kräver inte att du ska förstå. Jag vill bara skriva av mig. Det lättar mina tankar en aning.

Överlag så var samtalet med kuratorn bra, idag. Pratade ca 1h 40min. Hon nämnde att det finns olika aktiviteter för ‘såna som mig’. Exempelvis nån slags aktivitet där man samlas och lagar mat tillsammans osv. Hon nämnde även ett ställe som heter Kristinegården(?). Tydligen var det nån aktivitet där man var ett gäng och fixar till en segelbåt.
Hon nämnde dessa aktiviteter för mig pga att hon tycker jag borde göra nåt på dagarna, eftersom det i längden inte gör mig bra att göra ingenting. Men jag vet inte jag. Det här med att göra ingenting är jag ganska bra på. Mår inte dåligt av att bara ta det lugnt.

Ikväll däremot, ska jag på bilbingo igen. Andra gången denna vecka. Jag tycker det är trevligt faktiskt.

Utöver det långa samtalet vi hade i dag, fick jag med mig 3 olika frågeformulär som jag ska fylla i lagom tills dess vi ska ses igen, den 18 September. 3 dagar efter min sjukskrivning har gått ut dvs.

Imorgon har jag telefontid med min överläkare, mellan 09.00-10.00. Undrar vad han har på hjärtat då?
Sen på måndag ska jag ringa försäkringskassan angående om jag vill träffa henne ensam först innan vi ska ha det stora mötet med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och läkare. Gruvar mig lite inför det hela, men känner ändå att jag på något vis börjar bli redo för någon typ av sysselsättning.

Tills vidare – hörs, hej.