Nightmares.

Jag har börjat få tillbaka mina mardrömmar. Inatt var de så hemska att jag till och med hade rört mig jättemycket, samt gett ifrån mig ljud, enligt pojkvännen. Inte kul alls. Vaknade förskräckt upp, började leta efter pojkvännen. Visade sig att han redan åkt iväg på jobb. Kändes inte alls bra att inte ha hunnit pussa han hejdå osv.

Men jag fick reda på lite senare att jag visst hade pussat honom hejdå, bara det att jag hade sovit samtidigt som jag gav han ett hejdå. Haha. Lite styggt när jag tänker på det hela. Vad man kan göra konstiga grejer samtidigt som man sover. Jag minns det såklart inte, men tydligen hade jag gjort så iaf.

Tror att mardrömmarna kommit tillbaka eftersom jag är sjukt stressad och nervös inför morgondagen. Ska vara med på en rättegång, via videolänk/videokonferens. Det kommer bli första gången jag gör båda sakerna. Gruvar mig nåt så oerhört mycket.

På tal om nånting annat så har jag dragit ner på rökningen. Börjar vänja mig vid att bara snusa nu faktiskt, och det känns himla skönt. Känner redan skillnad på andningen, känns inte lika jobbigt att gå uppför trappor/backar längre. Så det är ju himla positivt. Ska börja ta trapporna istället för hissen nu hädanefter. Om jag inte känner mig alldeles för lat då ;d

Ja, det vart en liten kort update i alla fall.

Tills vidare – hörs, hej!

Tusen tankar och positivt inställd!

Hatar att min hjärna tydligen älskar att oroas och stressas upp i lång förväg innan en händelse sker. Lät det komplicerat? Jag menar alltså det här med min framtid, eller hur jag ska förklara det som. Jag ska ha, som jag nämnt tidigare, ett ‘stort möte’ med försäkringskassan, överläkare och arbetsförmedlingen. På det mötet ska det pratas om vad jag skulle kunna få för sysselsättning. Arbetsträning tror jag att dom kallar det. Och det hela låter positivt. Jag är positivt inställd på att få nånting att göra, en anledning för att kliva upp och möta dagen. Men det jag bekymrar mig över är ifall det blir nånting som är långt bort. Jag vet inte hur bussarna går, om det nu skulle bli för långt gångavstånd till stället jag kanske får vara på. Haha, kanske låter jättemesigt och konstigt. Men jag oroar mig verkligen för detta.

Och skulle det nu bli en arbetsträningsplats här i krokarna så står det bara mellan två ställen; ett dagis och en kiosk/pizzeria. Och det vet man ju inte om det finns plats för en sån som mig där.

Skulle jag ens passa som dagisfröken? Skulle jag klara av ett arbete som kassörska igen? Kommer jag komma ihåg saker som jag lär mig på det framtida ‘jobbet’? Eller kommer allt rasera, sakta men säkert, precis som förra gången?
Ja, somsagt. Det snurrar miljoner tankar i mitt huvud ang. detta. Kan inte ens sätta ord på allt. Det skulle bli en bok av det hela då! Haha.

Skriver allt detta med lite små ”haha” överallt, för just idag är jag glad! Helt utan anledning dessutom! Känns skönt. Var ett tag sedan jag kände mig riktigt glad. Det hela började igår, när jag kände att jag hade gjort nånting vettigt. Jag städade, lagade mat och var ut på en promenad! Heja mig!

Ja, jag ville bara lätta mitt hjärta om detta.

Tills vidare – hörs, hej!