They don’t realize how quickly your mind is racing.

Jag satt inte som ett trött UFO hos överläkaren. Fick energi från INGENSTANS och pratade på som bara den, om allt och inget – men kunde inte besvara hans frågor riktigt pga att mina tankar var som på ett rullband, och jag kunde inte fånga en enda av dom..! Gick inte alls att tänka tillbaka på hur jag tänkte när jag mådde annorlunda/dåligt. Tyckte överläkaren ställde knepiga frågor. Kändes nästan som att det var en annan person han pratade om, för just då och där när jag satt framför honom kunde jag inte för mitt liv tro att jag skulle kunna må dåligt igen. Kände bara för att vifta bort allt och knata därifrån.

Men nånstans vet jag ju att detta kanske tillhör min sjukdomsgrej..? Jag blir onormalt uppåt ibland. Men, detta kan ju även vara mitt ‘normala mående’ också? Det är ju ingen som vet exakt.

Han ställde en allvarlig fråga när jag prata om hur jag inte hade gjort nånting alls i tisdags, och att jag sedan på onsdagen gjorde allt möjligt! Motionerade, städade, diskade, dammsög, rensa avlopp, lagade mat och sådär..!
Höll på o garva honom rakt upp i ansiktet när jag fick den där allvarliga frågan. Men jag hade såklart ett ärligt och snabbt svar. Frågan löd såhär; ”Tar du droger?”. Ni som känner mig och vet nånting om min bakgrund, borde veta hur jävla emot droger jag är!

Ja. Själva besöket resulterade i förlängd sjukskrivning till och med den 21/10-12, om jag nu inte minns helt fel. Och så ska jag höja dosen Olanzapin, till 2 tabletter. 1 på morgonen, och en på kvällen. Just ja, blir besök hos honom igen den 12:de oktober.

Tills vidare – hörs, hej!

Tusen tankar och positivt inställd!

Hatar att min hjärna tydligen älskar att oroas och stressas upp i lång förväg innan en händelse sker. Lät det komplicerat? Jag menar alltså det här med min framtid, eller hur jag ska förklara det som. Jag ska ha, som jag nämnt tidigare, ett ‘stort möte’ med försäkringskassan, överläkare och arbetsförmedlingen. På det mötet ska det pratas om vad jag skulle kunna få för sysselsättning. Arbetsträning tror jag att dom kallar det. Och det hela låter positivt. Jag är positivt inställd på att få nånting att göra, en anledning för att kliva upp och möta dagen. Men det jag bekymrar mig över är ifall det blir nånting som är långt bort. Jag vet inte hur bussarna går, om det nu skulle bli för långt gångavstånd till stället jag kanske får vara på. Haha, kanske låter jättemesigt och konstigt. Men jag oroar mig verkligen för detta.

Och skulle det nu bli en arbetsträningsplats här i krokarna så står det bara mellan två ställen; ett dagis och en kiosk/pizzeria. Och det vet man ju inte om det finns plats för en sån som mig där.

Skulle jag ens passa som dagisfröken? Skulle jag klara av ett arbete som kassörska igen? Kommer jag komma ihåg saker som jag lär mig på det framtida ‘jobbet’? Eller kommer allt rasera, sakta men säkert, precis som förra gången?
Ja, somsagt. Det snurrar miljoner tankar i mitt huvud ang. detta. Kan inte ens sätta ord på allt. Det skulle bli en bok av det hela då! Haha.

Skriver allt detta med lite små ”haha” överallt, för just idag är jag glad! Helt utan anledning dessutom! Känns skönt. Var ett tag sedan jag kände mig riktigt glad. Det hela började igår, när jag kände att jag hade gjort nånting vettigt. Jag städade, lagade mat och var ut på en promenad! Heja mig!

Ja, jag ville bara lätta mitt hjärta om detta.

Tills vidare – hörs, hej!