Slö söndag.

Idag har jag verkligen haft en slö dag. Har inte gjort nåt vettigt alls. TV:n har varit i fokus hela dagen. Fastnade för en (för mig) ny serie också. Unforgettable. Klicka på länken för info, för jag är för lat för att beskriva den själv just nu, haha.

Igår var min pojkvän på svensexa. Så jag tog tillfället i akt och drog ut en sväng jag också, fast med en kvinnlig vän då. Vi vart några stycken som drack och pratade, fast jag lyssnade mest på musik – eftersom jag fick välja musik hela tiden ungefär. Så det klagade jag absolut inte för! Hehe. Men det vart en någorlunda tidig kväll för mig ändå. Tappade totalt lusten för att dra ut på krogen. Tog en taxi hem till hjärtat istället. Lika bra var väl det.

Så just nu sitter jag här, med TV:n på i bakgrunden as usual, och slöar. Hjärtat har åkt iväg till Östersund för att påbörja sin arbetsvecka. Han fick ta med sig kameran han köpte till mig för nån vecka sedan.

Själv så ska jag knata ner på stan imorrn för besök nr 2 hos ‘kotknäckarn’. Och så ska en överläkare ringa mig nångång imorrn, om han kommer ihåg det. Var ju så att jag hade läkartid i fredags, men det blev kaos för hans del så han ställde in mötet. Tror jag nämnde det tidigare. Är fortfarande lite irriterad över det faktiskt. Men, nog pratat om det.

En sak som pojkvännen sa idag gjorde mig lite glad faktiskt. Du som läser kanske inte förstår, men det gör jag (såklart), och jag känner för att dela med mig utav det. I korta drag sa han ”Får jag tala om hur du är, med massa folk och sådär..?”, angående att vi ska tacka nej till bröllopspartaj. Massa främlingar och uppståndelse gör inte mig nå bra nu för tiden. Får ångest, blir stirrig, nervös, tyst och på helspänn – kortfattat. Känns skönt att han förstår mig, och att han tänkte på mig på så vis.

Men på tal om ostbågar, såhär vacker gjorde pojkvännen mig idag mitt på dagen. Haha! Rödklädd ninja som inte har några konturer, haha! Tycker bilden är skitrolig!

 

Tills vidare – hörs, hej!

Mental breakdown / Apatisk.

Känner viss press på mig att skriva om nånting intressant, med tanke på hur många som kollade in på min blogg då jag berättade lite om mitt psykotiska tillstånd.

Hm, funderar ganska hårt på vad mer jag kan berätta om min sjukskrivning och allt som kretsar/kretsat kring den.

Kan ju börja med att tala om att jag har varit sjukskriven sedan den 30 December 2011, och är fortfarande sjukskriven. Blev akut-sjukskriven då. Jag kallar det att jag fick ett ‘mental breakdown’. Vet inte riktigt hur jag kortfattat ska beskriva det som annars.

Minns så väl hur mamma tvingade mig till läkaren, för det enda jag gjorde var att gråta.. gråta, och sitta helt stilla – helt i min egna värld, nedstämd till 100%. Klarade inte ens av att göra min sista dag på jobbet..
Minns att hon följde med till läkaren och fick svara på alla frågor som var menade till mig; för jag kunde inte besvara en enda. Satt bara och grät, och när jag inte grät så var jag något de kallar för ‘apatisk‘. Satt bara och kollade in i väggen brevid läkarens huvud. Sneglade på mamma emellanåt. Det var en hemskt obehaglig känsla. Kändes som livet tagit slut, att jag inte hade nån mening alls med livet, att allt var hopplöst. Men jag kunde inte sätta ord på nånting..
Sedan kom stressen. Stressen över att jag ‘bara’ blev sjukskriven 2 veckor. Förstod inte alls hur jag på något sätt skulle hinna må bra och kunna vara glad inom 2 veckor.

Och på den vägen är det. Sjukskrivningen har resulterat i diverse olika möten med kuratorer, psykologer, läkare och överläkare. Telefonkontakter hit och dit med försäkringskassa och sjuksköterska. Och sjukskrivningen har bara blivit förlängd ännu mer. Allt tar sån jäkla tid. Det har snart gått ett helt år utan att det sitter en diagnos på mig, som dom håller på att utreda. Först i torsdags fick jag frågeformulär som jag fick fylla i. Fyllde i dem igår. Det var frågeformulär som handlade om Bipolär sjukdom & ADHD/ADD. På mötet i torsdags med min nya kurator, fick jag förklarat för mig att jag förmodligen är en Bipolär typ 1. Har inte hunnit läsa mig till vad det innebär än. Det får bli dagens to-do, tror jag.

Sen det här om ADHD/ADD. Det är inte ADHD de tror att jag har, utan kanske möjligen ADD. Det är, som jag har förstått, samma sak som ADHD men utan hyperaktiviteten. För jag är allt annat än hyper. Förutom ibland då jag gör allt på en och samma gång i en himla fart. Har svårt för att komma igång, men när jag väl gör det så märks det!

Så, det var lite bakgrundshistoria om det hela, plus lite ny info.

Och åter igen; jag kräver inte att du som läser ska förstå eller nånting. Jag vill bara skriva av mig.

Tills vidare – hörs, hej.

Psykotisk.

Nu tänker jag berätta om en händelse som hände för inte alltför länge sedan. En händelse som gjorde att jag blev tvungen att börja med en medicin som heter Olanzapin. Äter den varje kväll nu mer.

Jag kommer inte ihåg exakt när det var, men det hela hände under en vecka. Det var så att jag behövde boka tvättid samt gå ut med 3st soppåsar. Problemet var bara att jag sköt upp det hela närmare en vecka, och jag förstod inte varför. Så fort jag började tänka tanken på att lämna lägenheten slogs jag av oro och dåligt mående. Mina tankar snurrade runt, runt hela tiden. Kom sedan fram till bekymret att jag hade 3 soppåsar. Kändes för lite att gå med 1 påse, för mycket med 3 och lagomt med 2. Så jag kunde inte under några omständigheter som helst gå ut med någon av dom. Alltmer eftersom dagarna gick mådde jag sämre och sämre – grät för lite och ingenting. Funderade ganska hårt över vad folk tyckte och tänkte om mig. Vågade inte gå ut, inte ens för att boka tvättid, pga att jag var livrädd över att visa mig för folk – livrädd över vad de tänkte om mig. Jag smällde av för lite och ingenting, var så oerhört lättirriterad. Nånstans förstod jag att detta inte var ett okej tillstånd. Ringde förskräckt min pojkvän och förklarade läget med gråten i halsen. Ringde sedan min mamma. Hon sa åt mig att ringa min sjuksköterska på en gång och förklara läget. Det samtalet slutade med att Olanzapin blev utskrivet åt mig, och jag blev tillsagd att påbörja den medicineringen på en gång.

Först idag, när jag var hos min nya kurator, fick jag förklarat för mig att ”du mådde jättedåligt då! Väldigt, VÄLDIGT dåligt. Du var psykotisk. Men kom ihåg att du är inte där i dagens läge. Trilla inte tillbaka dit, tänk inte på det, tänk framåt.”. Började nästan gråta när jag satt och förklarade hur jag mådde, hur jag tänkte och vad som skedde under den där veckan. Usch.

Ja, som ni märker är jag faktiskt som en öppen bok. Du som läser detta, jag kräver inte att du ska förstå. Jag vill bara skriva av mig. Det lättar mina tankar en aning.

Överlag så var samtalet med kuratorn bra, idag. Pratade ca 1h 40min. Hon nämnde att det finns olika aktiviteter för ‘såna som mig’. Exempelvis nån slags aktivitet där man samlas och lagar mat tillsammans osv. Hon nämnde även ett ställe som heter Kristinegården(?). Tydligen var det nån aktivitet där man var ett gäng och fixar till en segelbåt.
Hon nämnde dessa aktiviteter för mig pga att hon tycker jag borde göra nåt på dagarna, eftersom det i längden inte gör mig bra att göra ingenting. Men jag vet inte jag. Det här med att göra ingenting är jag ganska bra på. Mår inte dåligt av att bara ta det lugnt.

Ikväll däremot, ska jag på bilbingo igen. Andra gången denna vecka. Jag tycker det är trevligt faktiskt.

Utöver det långa samtalet vi hade i dag, fick jag med mig 3 olika frågeformulär som jag ska fylla i lagom tills dess vi ska ses igen, den 18 September. 3 dagar efter min sjukskrivning har gått ut dvs.

Imorgon har jag telefontid med min överläkare, mellan 09.00-10.00. Undrar vad han har på hjärtat då?
Sen på måndag ska jag ringa försäkringskassan angående om jag vill träffa henne ensam först innan vi ska ha det stora mötet med försäkringskassan, arbetsförmedlingen och läkare. Gruvar mig lite inför det hela, men känner ändå att jag på något vis börjar bli redo för någon typ av sysselsättning.

Tills vidare – hörs, hej.