Nightmares.

Jag har börjat få tillbaka mina mardrömmar. Inatt var de så hemska att jag till och med hade rört mig jättemycket, samt gett ifrån mig ljud, enligt pojkvännen. Inte kul alls. Vaknade förskräckt upp, började leta efter pojkvännen. Visade sig att han redan åkt iväg på jobb. Kändes inte alls bra att inte ha hunnit pussa han hejdå osv.

Men jag fick reda på lite senare att jag visst hade pussat honom hejdå, bara det att jag hade sovit samtidigt som jag gav han ett hejdå. Haha. Lite styggt när jag tänker på det hela. Vad man kan göra konstiga grejer samtidigt som man sover. Jag minns det såklart inte, men tydligen hade jag gjort så iaf.

Tror att mardrömmarna kommit tillbaka eftersom jag är sjukt stressad och nervös inför morgondagen. Ska vara med på en rättegång, via videolänk/videokonferens. Det kommer bli första gången jag gör båda sakerna. Gruvar mig nåt så oerhört mycket.

På tal om nånting annat så har jag dragit ner på rökningen. Börjar vänja mig vid att bara snusa nu faktiskt, och det känns himla skönt. Känner redan skillnad på andningen, känns inte lika jobbigt att gå uppför trappor/backar längre. Så det är ju himla positivt. Ska börja ta trapporna istället för hissen nu hädanefter. Om jag inte känner mig alldeles för lat då ;d

Ja, det vart en liten kort update i alla fall.

Tills vidare – hörs, hej!

Mardrömmarna är tillbaka.

Vaknade jättetidigt idag, i alla fall jämfört med när jag brukar vakna om dagarna annars. Innan 08.00 var jag vaken idag i alla fall. Annars brukar jag vakna till liv kring 11.00 eller möjligen senare.

Men nog om när jag brukar vakna.

Inatt har jag sovit väldigt dåligt. Vaknat flera gånger. Har drömt jätteläskiga och konstiga drömmar. Det började här om dagen. Eller här om natten, kanske man säger?
Innan dess var det flera månader sedan jag drömde läskiga saker, samt hade sömnproblem. Börjar bli väldigt orolig angående det hela. Behöver ju få sova, annars fungerar inte jag.

Som pricken över i:et ska jag till överläkaren idag. Kommer sitta där som ett trött UFO.

Ja, det fick bli ett kort inlägg angående det hela. Ska göra mig lite kaffe nu och glo på TV:n.

Tills vidare – hörs, hej.

Mina mediciner.

Tänkte prata lite om mina mediciner idag. Vilka jag tar, varför och när.

Lamotrigin 25mg – 2 tabl. på morgon & 2 tabl. på kvällen.
Det är både en epilepsimedicin och medicin för bipolär sjukdom (stämningsstabiliserande). Jag tar den pga. att dom misstänker att jag har bipolär sjukdom typ 1, pga. mitt svängande humör. Men utredningen angående det är inte klar än. Precis under perioden när jag har varit tvungen att höja dosen lamotrigin har jag varit oerhört lättretlig. Smällt av för lite och ingenting. Det har såklart gått ut på mina närmaste, och det ber jag så hemskt mycket om ursäkt för. Utöver det tycker jag att medicinen funkat relativt okej för min del. Vissa dagar tycker jag den är jättebra, andra dagar förstår jag inte på en fläck vad den gör mig för nytta. Så det ska jag ta upp med min överläkare nu när jag träffar honom på fredag. Jag har alltså väldigt lätt för att bli nedstämd, det är därför jag inte tycker den fungerar som den ska.

Atarax 25mg – 1 tabl. på kvällen, max 4/dag.
För att dämpa oro & ångest. Det är i grund och botten en allergimedicin, och den är inte beroendeframkallande. Jag har fått ordination på att ta en sån tablett varje kväll för att få kunna sova ostört. Och hittills har den funkat jättebra. Det är bara några enstaka nätter jag inte får sova okej när jag tagit den tabletten. Förut hade jag oerhört svårt för att somna – kunde ibland va vaken hela nätter pga. att sömnen inte infann sig, eller för att jag drömde horribla mardrömmar.
Sen att det är en kanonmedicin att ta när man känner att ångest eller oro påverkar en för mycket, gör saken bara bättre. Den har tagit bort ångestattacker för mig förut, vilket är oerhört skönt.

Olanzapin 5mg – 1 tabl. på kvällen. Förut 2st.
Ja, lilla kära olanzapin-medicinen drog ur mig ur ett psykotiskt tillstånd. Och sedan den incidenten har jag fått fortsätta äta den. Minskad dos från 2 tabl. till bara 1 dock. Den medicinen tillhör läkemedelsgruppen antipsykotika. Låter skrämmande läskigt, eller hur? Det tycker jag i alla fall. Kan inte egentligen förstå att jag var såpass sjuk vid ett tillfälle att jag var tvungen o börja med den medicinen. Det jag heller inte förstår är varför jag måste fortsätta äta den..? Är dom rädd för att jag ska hamna i en psykos igen? Och isåfall, varför har dom inte sagt nånting till mig? Ja, jag har då inte fått höra nånting om detta med min psykos – ingen som suttit ner och pratat med mig om varför jag mådde som jag mådde då, varför jag fick börja med akut-medicinering mot det hela osv. Jag vet ingenting, känns det som. Det enda jag vet är att jag är jävligt tacksam för medicinen. Jag trodde jag höll på o bli tokig. Har ju skrivit ett helt inlägg om psykosen förut. Tror dock att jag förklarat det hela väldigt dåligt. Men är det någon som funderar nånting – skriv en kommentar.

Utöver de där medicinerna tar jag även B12– och folsyratabletter. B12:en varje dag, och folsyran varannan. Har kronisk brist på de, och läkarna vet inte varför. Det dom däremot har missat att fråga mig är om jag har släktingar med denna brist. Och svaret är JA. Det finns i släkten. Men somsagt, läkarna har inte brytt sig om att fråga mig om det. Knäppt.

Tills vidare – hörs, hej.